Messi i division tre - del 3

Tränaren funderar vidare... Slutsatsen i tränarens redovisning till styrelsen blir att Messidagarna kan ha haft en viss effekt, men att räddningen var att spelarna fick hjälp till självhjälp att motivera sig till den förändring just de kunde genomföra just nu. Förbättringen av lagets prestation, eller vars och ens förflyttning i riktning mot det av styrelsen formulerade framtida resultatet, bygger på varje spelares motivation och kompetens att ta sig dit. 1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1 är garanterat lika med 20 och kanske mer om styrelse, tränare och spelare alla gör sin del av jobbet. Sätta personliga, värdefulla och realistiska mål för förändringar och faktiskt genomföra dem är inte alltid helt lätt i en miljö som kan tyckas fylld av hinder och motarbetare. Möjligheten till stöd för att lyckas hitta värdet med förändringen är helt avgörande. Tid och energi behövs också till själva jobbet, förändringen är ju inte genomförd när motivationen och idén är på plats, träningen ska genomföras också. Förslaget till styrelsen blir att halvera kurs och guru-kostnader, välja med omsorg och se till att nya tankar får fäste hos var och en, på vars och ens villkor. Lägg lite av de sparade pengarna på stödet till varje spelares personliga och fotbollsmässiga utveckling. Det vill säga färre kurser men garanterad effekt. Styrelsens roll är att de ska rita upp ramen eller det framtida resultatet, så att varje spelare vet vilken riktning hans steg kan ta. Tränare i division tre har inte uppdraget som yrke, det är i regel en fritidssysselsättning. När vår tränare sjunker ner hemma i soffan efter styrelsens ja till hans nya förslag för utveckling av laget slår det honom att han ska boka en tid med sin chef på jobbet, rektorn, för ett resonemang om skolutveckling... PS: Årets försök hade en intressant bieffekt; frånvaron på grund av skador, t.ex. stressfrakturer, minskade markant.

Messi i division tre - del 2

Fortsättning från igår. Tränaren får vara kvar och får dessutom en idé... Tränaren funderar på varför resultatet av Messidagarna inte blir så märkbart. Dagarna var ju dyra och Messi var bra, så det borde ge resultat. Det där steget framåt som laget skulle ta blir inte taget i verkligheten. Idén som tränaren lägger fram för styrelsen inför nästa budgetår bygger på att alla ska få ta sitt eget unika steg istället. - Om nästan ingen tar det gemensamma stora steget kan kanske 20 unika mindre steg bli lika bra eller bättre, funderar han. För att garantera att stegen verkligen tas vill han anlita en expert på att få andra att nå sina egna resultat. - Med respekt för spelarnas egna resurser och deras tankar om förbättringar, borde förändringar ha lättare för att faktiskt bli av, argumenterar han. Alla vet redan vad klubben vill och åt vilket håll framåt är. - Det blir bättre kvalitet om inte tränaren som ju tar ut laget inför matcherna håller i samtalen. Tränaren har dessutom full almanacka sen tidigare. Inte heller någon från styrelsen kan ha samtalen, deras rätt att förhandla arvoden till spelarna kan "störa", tror tränaren. - Detta kostar också, protesterar styrelsen. Vi har de planerade kurserna att betala. - Vi gör detta i stället, svarar tränaren. Om vi inte gör något annat än det vi brukar blir ju alla pengarna vi la på Messi bortkastade. Detta övertygar styrelsen och tränaren får lov att göra försöket. Resultat: Alla spelare tar sitt eget kliv framåt, det gäller talanger, arbetsmyror, godtagbara och till och med de med tappad geist. Den totala utvecklingen blir större än till och med tränaren kunde ana. Laget blir ett topplag i trean. Den nya talangen väljer att stanna för att utvecklas på sitt eget sätt i ett år till. Arbetsmyror och godtagbara förflyttar sig på olika sätt framåt, olika långa kliv på olika sätt, men totalen blir en kollektiv framgång. Extra viktigt för laget blir att de med tappad geist också hittar möjligheten till kliv framåt, det betyder mycket då lägsta nivån förflyttas ordentligt uppåt. Tränaren funderar vidare... Sista delen imorgon.

Messi i division tre - del 1

Det går inte så bra för Okända laget i division tre. Styrelsen vill framåt och får den briljanta idén att köpa in Messi ett par dagar, så att alla kan bli bättre. Devisen blir: "Gör som super-Messi så blir vi bäst." Truppen består av 20-talet spelare på flera nivåer, som vilket annat lag i division tre som helst. Någon är en talang som antagligen försvinner till bättre lag när tiden är inne, andra är träningsvilliga arbetsmyror som gör mycket nytta, några är godtagbara i trean men inte mer och som vanligt finns det någon som har tappat geisten men ändå älskar laget. Tränaren gillar utveckling och ser fram mot styrelsens satsning, om än med viss tvekan. Han känner sina spelare och deras kvaliteter. Kassören skrapar kassakistan i botten och den stora dagen är kommen. Messi är på topphumör, pratar om hur det ska tänkas och visar hur enkelt det är, i dagarna två. Talangens ögon brinner och längtan till nya nivåer blir nästan oemotståndlig, han lär sig verkligen för framtiden. Den stora gruppen av träningsvilliga arbetsmyror lyssnar och tittar fascinerat - i en timme första dagen. Sen börjar de undra hur det ska gå till i praktiken för dem med deras talang och tid. Hur blir träningarna? Vilket steg ska var och en av dem ta? Devisen; "Gör som super-Messi så blir vi bäst." blir bara ord, nästan kränkande. De kan ju så mycket och har så mycket erfarenhet som plötsligt inte räknas. - Det hade varit bättre om jag fått hjälp att träna på nickdueller, jag har en uppfattning om vad jag skulle kunna klara, vilken nytta laget kan ha av det och hur den träningen kan se ut, tänker en av ytterbackarna. De godtagbara vill jobba istället och tycker att Messi-dagarna är slöseri med tid och pengar. De med tappad geist löser korsord i mobilen. Resultat: Talangen tycker att han är i fel miljö och planerar för sin karriär. Alla andra får lite ångest för att de inte tycks kunna nå upp till det som styrelsen vill. Självförtroendet svajar. Stressen ökar. - Det där kan jag ändå inte göra, i varje fall inte just nu och inte samtidigt och på samma sätt som alla andra, tänker många. - Jag duger nog inte i tränarens ögon, är en annan vanlig tanke. Laget spelar fortfarande i trean. Talangen fick kontrakt med Stora klubben och en ny arbetsmyra har värvats. Tränaren får vara kvar och får dessutom en idé... Fortsättning följer i denna blogg imorgon...

Släpp cheferna loss det är bäst!

Skolinspektionens rapport om bristande likvärdighet mellan svenska skolor har väckt en del debatt. Och det är bra, vi behöver prata om detta och komma fram till åtgärder. I rapporten räknas en del orsaker upp, de är inte tagna ur luften de är resultat av inspektioner. I media har många spekulerat i orsaker som t.ex. fritt skolval, elevpeng och boendesegregation. Vi kan säkert prata om orsaker i några år till men vart leder det? Det är dags att agera. Medicin mot bristande likvärdighet? Ja, det finns säkert handlingar som "nån annan" ska göra, politiker, andra förvaltningar än den egna eller staten. Kreativitet kring vad andra borde göra kan tyvärr ibland vara större än kreativitet och reflektion kring egna handlingar. En idé som förts fram i media nu efter rapporten är att satsa mer på de riktigt lyckade så att de som är kass eller lite sämre än "de godkända" kan få bilder av hur de borde bli. Det kan så klart vara bra med modeller här och var, men överge inte de svaga. Säg inte bara: - Se på dem, de är ju så duktiga. Gör så! Ni får ju lika mycket pengar. Nej, stötta enheter och chefer med sämre resultat. Håll dem under armarna, utveckla, förebygg och inge hopp så att lägstanivåerna höjs. Hjälp dem med satsningar, pengar och struktur så att resultaten faktiskt förbättras. Stödet kan se ut på tusen olika sätt, enheters och chefers behov är lika olika som barns och elevers. Här har centrala utvecklingsavdelningar sitt uppdrag. Fråga vad ni kan göra för dem istället för att be dem göra saker åt er. Se till att de har makt över de handlingar som krävs för de mål de vill nå. Då skapas motivation och förankring. Låt dem inte vara beroende av "nån annans" handlingar. Nyttja interna och externa resurser. Prata med de ytterst ansvariga, cheferna, och lita på dem, ni har ju rekryterat dem, de är huvudrollsinnehavare i detta drama. För att enheter på efterkälken ska nå fram måste de få formulera sina framtida resultat, och vilken väg mot resultatet som är möjlig för dem. Stötta chefens idéer om framgång med till exempel stöd för förankring av de förändringar som ska göras, stötta med öronmärkta kronor och andra resurser så att de kan börja gå sin väg mot sina mål, som givetvis stämmer överens med de centrala och nationella målen. När jobbet som t.ex. skolor och rektorer gör ska bedömas ska det naturligtvis vara en utvecklande (formativ) bedömning. Lev som du lär! Enheter som av någon anledning släpar efter ges förankrat, aktivt och anpassat stöd så att de snabbt når den kvalitet som gör att de blir ännu bättre. Kan chefens chef ha ett viktigare uppdrag?

Räddhågsen skoldebatt

Detta är inget partipolitiskt inlägg, det är snarare en reaktion på en märklig skoldebatt. Så fort någon föreslår något, till exempel om läxor, så verkar alla med- och motdebattörer bli extremt nervösa för att initiativtagaren kommit på något som kan bli populärt bland väljare/allmänhet och glömma alla sina tidigare idéer. När skatteutskottet (!) föreslog rätt till RUT-avdrag för läxhjälp även för gymnasieelever börjar hela den politiska skalan och nästan alla andra tyckare tala om hur läxhjälp ska organiseras och finansieras. Ingen, inte ens "jämlikhetsförespråkare", säger att läxor är ett problem och skapar lätt ojämlikhet. Varför ska vi ha det? När sommarlovsskola tas upp som effektivt börjat hela gänget tala om hur den ska se ut. Obligatorisk att erbjuda eller inte, och så vidare. Ingen säger att sommarskola inte ska finnas för det bevisar att skolan inte fixar sitt uppdrag. Jag bävar för att någon får för sig att säga att lite aga kunde nog skärpa till eleverna. Med ovanstående exempel som grund skulle då alla börja diskutera när skolan får slå eller hur hårt. Denna länk är en fantastisk beskrivning av läxlivet. ...och här kommer en till. Jag tror inte att det är så enkelt som att bara bestämma att nu kör vi läxfritt, jag kan redan höra argumentet, "vi kommer inte att hinna". Det behövs en del tänkande kring arbetssätt, struktur och innehåll, men jag inbillar mig att många, både elever och föräldrar skulle "köpa" tanken på att förlänga skoldagen i utbyte mot att få gå hem utan jobb. För mig skulle det vara oerhört intressant att få delta i en process om vågar prata om att göra jobbet på jobbet, kanske även för lärare....

Svårtolkat?

Kan det vara så att inlärningsmålen i kursplanerna är lite svårtolkade? Eleven får veta att hon/han ska "… visa sin förståelse genom att välgrundat redogöra för, diskutera och kommentera innehåll och detaljer…” eller ”… visa sin förståelse genom att välgrundat och nyanserat redogöra för, diskutera och kommentera innehåll och detaljer…” (Lgr-11; Kunskapskrav i engelska åk 9). Vilken prestation ser eleven då framför sig? Han eller hon frågar sig antagligen: Vad ska jag göra bättre eller annorlunda för att bedömmas enligt det senare av de två alternativen? Hur ska kommunikationen med elev och förälder se ut, så att eleven ser den prestation som förväntas tydligt framför sig? Jag menar att inlärningsmålen kan uttryckas i resultat - prestationer som eleven förstår innebörden av. Hur målen kan bli konkreta prestationer, som eleven begriper, finns det beforskade modeller för.

Fokus på kultur

En löftesrik lördag i Oskarshamn. Fokus på kulturen. Nu börjar vi från rätt (alla) håll! Min slutsats av den förmiddag jag hann närvara under var att kultur "produceras" från alla möjliga håll. Proffs och experter serverar det bästa de kan och ibland kan de t.o.m. tjäna pengar på det. Amatörer producerar samma sak för att det är så roligt och för att de älskar att dela med sig. Provokatörer serverar också kultur även om det ibland blir ett dilemma när handlingar och produkter bryter mot lagar. Från små tatueringsgnuggisar till hela torg i Haparanda. Trots stora skillnader i uttryck är allt detta kultur. Att värdera vad som är bra, god eller fin kultur är inte bara svårt, det är onödigt. Syftet är avgörande, om jag vill få den som upplever mitt skapande att bli tårögd och sucka och precis det händer är ju allt gott och väl. Om det något otränade dansbandet får folk att dansa, skratta och må gott så är det också lyckad kultur. Vi kan ha olika åsikter om kultur, men att generalisera, värdera och kassera kultur leder bara till att vi går över gränsen och börjar moralisera. Kulturchefen menade att om den verkliga upplevelsen blir bättre än den förväntade upplevelsen kommer Oskarshamns kommun och alla andra som arrangerar, planerar och praktiskt genomför kulturhändelser att lyfta kulturarbetet från en hög nivå till en utmärkt nivå. Jag som alltid sagt att jag inte kan eller vill definiera kultur korrekt, tog trots allt ett par steg till i riktning mot en personlig definition av kultur. Någon generell definition vågar jag mig inte på och det är jag stolt över. Möten där vi ser en attraktion i 1+1=3 för oss framåt. Oskarshamn Concert Band i IKO:s hejaklack, 1+1=??